Fan ta Dramaten

Pendlar mellan Dramatens Bergmanhyllning och Idol. Föredrar tveklöst Idol. Kan ingen bara helt enkelt lägga ner Dramaten? Högtidliga människor, företrädesvis i svart, läser på sitt unika Dramaten-pretentiösa sätt - välkänt sedan åtminstone tre kvarts sekel - upp texter av Bergman. Stillsamma eftertänksamma, lusitifika och mänskliga texter, som dessa människor skanderar, som om de spelade klassisk antik tragedi. Himlarna bevare oss - det här är nationalscenens aktörer! Jarl Kulle hade för 40 år sedan inte kunna göra det med mindre högtidligt. Inte ett naturligt tonfall.
De ska läsa en text. Men kan inte. Måste åbäka sig. Kvinnorna tindrar med ögonen och spelar stor och djupsinnig teater. Det har ingen - dvs det borde ingen - ha bett dem göra. Männen höjer rösten och tar konstpauser. Gud bevare. Det är genant! Amatörteatern i Bua hade gjort det bättre. Till och med ljuvliga Pernilla August är konstig, där hon - vuxna människan - står och glittrar insmickrande och talar med flickröst, lite vädjande sådär. Varför det? Såvitt jag förstår tyckte Bergman om vuxna människor och innehåll. Och så högtravande musik däremellan.
Jag väljer idol, med sina aningslösa, inte alltid fullfjädrade, men oftast blygsamma riktiga människor.l
Ta bort Dramaten! Låt oss slippa Dramaten. Aldrig mer Dramaten.l

Dansa medan du är unger

Väljer mellan att fundera över hur roligt det ser ut - och är! - att dansa - och att kommentera debatten kring en usel och förnedrande åldirngsvård. Har erfarenhet åtminstone av den senare. Mitt förhållande till sjuk- och äldrevård är minst sagt usel. Såg mig pappa bli bortskämd av hemtjänsten, som inte ville hellre än behaga. Såg min 93-åriga mamma efter hans död bli betraktad som en fullblodsatlet. Såg min man bli reducerad till en person, som framför allt skulle äta. I övrigt ingenting.
Ikväll väljer jag dansen.
Men jag återkommer till nivån och orättvisan och godtyckligheten i åldringsvården. Det är lika skamligt, som att dansa är roligt.

Hej då grå hunden och flisan.

rDatorn har varit paj och servicepersonalen har varit upptagna. Därför lite tystnad. Och lite eftertanke. Grå hundar och någon anonym, misstänker att det var samma person, samt flisan tycker att jag är värdelös och antisemit - eller var det antipalestinier. Kan jag leva med det? Antagligen. Lönar det sig att säga emot?

Vår familj står på varenda dödslista knasiga antisemiter har satt upp. Man säger att Niklas är son till mig och en annan Schulman än Allan, och att jag rimligen borde förintas.Det är ju en intressat teori, men inte så särskilt sannolik. Kan jag leva med det? Ja, det kan jag. Så om "flisan" stryker mig från sin lista, så är sorgen inte precis bedövande.

Dom eller dem? frågar någon. Får man skriva "dom"? Jag kan reglerna men ser bloggen som ett samtal. Ingen människa säger väl "dem" eller "de". Så jag skriver här som jag talar. Någon mer fråga på det?

Känner att jag ändå är lite uppretad. Dessutom har jag mycket för mig. Det jag läser är lite svårt, därför att man måste frigöra sig från en massa nutida kunskap och förhållningssätt. Lyfta tanken en smula. Har inte pluggat på många år och är lite ovan. Men det är kul och tonfallet vänligt.
Hej då "grå hunden" och "flisan".

Skjulman

Alex ondgör sig över att kallas Solman.Han borde vara tacksam.

Mig brukar dom kalla Skjulman.

Mardrömmen personifierad

Kan någon tänka sig någon mer fasansfullt än en jättehund med ett kattlikt psyke ? Mardrömmen är fulländad.

Jag vill att hon ska dö

Det står en häst utanför affären. Ett jättedjur. Inte en häst, men lika stor som en liten häst. Den står alldeles vid ingången och är inte bunden. Ett monster på Pontonjärgatan, utanför Handlarn - min kvartersbutik. Jag står länge och tittar på avstånd. Den står stilla och är gråspräcklig och grotesk. Jag väntar vidare. Inte i livet skulle jag gå förbi den alldeles nära. Funderar på att ta ett glas vin på Göken under min väntan, men klockan är bara ett. Det går inte. Jag tar en omväg, runt jättehunden, tar tag i armen på en kund och slinker in. Kallsvettig. En ensam dam i butiken - hon står och skvallrar med kassörskan, tar god tid på sig.
Jag: - Är det ditt djur, därute?
Hon: Ja, fin va.
Jag: Den är inte bunden. Den är lös. Den är livsfarlig, dubbelt så stor som jag. Ska den stå där.
Hon: Ja, jag kan inte binda den.
Jag: Varför det?
Hon: Därför att då skulle det vara lättare att stjäla henne.
Jag: Stjäla henne?
Hon: Ja, hon är mycket värdefull.
Jag: Vem skulle vilja stjäla henne? Vi vill slippa henne. Eller hur butikschefen?
Butikschefen: He? Que? No.
Hon: Hon är väldigt snäll.
Jag: Hur ska jag veta det?
Hon: Du kan ju klappa henne.
Jag: Jag vill inte klappa henne. Jag vill att hon ska dö.
Hon: Dö?
Jag: Ja, dö. Eller i varje fall försvinna. För alltid.
Hon: Du är inte klok.
Jag: DU är inte klok!

Jag har fått en dödsfiende på Pontonjärgatan. Det är helt ok. Hon är inte klok.

Gärdsgårdsserien

Klassrum är som klassrum är, oavsett ämne och nivå. Nästan alltid likadant. I början av terminen är eleverna förväntansfulla med nya skrivböcker och vässade pennor. Läraren ser lika trött ut som vid skolavslutningen terminen innan.
Min tanke idag på föreläsningen i idéhistoria är hur välvilliga vi elever är. Vi står ut med den dödstriste, mumlande och disträe (äkta eller oäkta?) föreläsaren. Vi lyssnar och antecknar - idag mest rena självklarheter. Vi skrattar åt de få, men dock, skämt han kommer med. Vi försöker se intresserade ut. Han mumlar vidare och använder våra dyrbara två timmar till just ingenting.

Var är entusiasmen, var är drivet? Var är den lekfullhet och spänst, som inspirerar till nyfikenhet och lärande?
Inte i min klass.

Någon enstaka gång har jag hos en lärare mött en självklar och oemotståndlig iver att berätta och förmedla. Och kunna göra det. Det var min pappa. Han slog världsrekord i det. Varje lektion.

En spökfärd i natten

Åkte hem i natten i en full buss. Och en alldeles tyst buss. Föraren bad inte ens om en biljett. Jag ser mig runt och ser män i konstiga kläder, tysta tätt intill varandra. En buss på väg mot samtligas avrättning? En buss på väg rakt ner i underjorden? Ingen stiger på, för bussen är full. Och ingen stiger av. Och ingen säger ett ljud.

Jag återkallar Alex förtjusning under middagen över Djurgårdens förlust mot - Kalmar, tror jag. Han tjojade och dansade med Carl Johan. Detta var dödsstöten för Djurgården. Jag tänkte då på Niklas Djurgårdare. Nu kommer ingen att våga ringa honom på veckor. Han talar nämligen inte i telefon efter en djurgårdsförlust.

Vår tokiga familj är inte ensam om sin psykopati. Dessa män i t-tröjor, halsdukar och mössor, skulle alla hem och tiga. Vilken misär.

Piller, tack.

Jag är besviken. Vill inte läsa fler böcker och broschyrer, tala med välmenande tanter om vådan av rökning och betydelsen av en stark vilja, att göra anteckningar om cigarreternas relativa godhet och att övergå från kaffe till te, att äta frukost i ett annat rum, tapetsera om, att ta en rask promenad och äta russin. Jag vill ha ett piller. Ska det vara så himla svårt. Enligt samstämmiga uppgifter håller jag ju på att ta livet av mig. Känner ingen någon som kan ge mig Champix. Jag lovar i så fall att låta er följa hur den kvinna som gett cigarretten ett ansikte byter skepnad.

Nu ska jag äta middag med Carl Johan och ta honom i örat.
Natten ska jag tillbringa med Herakleitos och Pythagoras och Aristoteles i en upphetsande filosofisk fyrkant.

Champix, tack!

Börjar dagen med ett brutalt Godmorgon från Alex.
Kastar sedan med bävan en blick på svärdotterns blogg. Ser att hon bantar vidare. Inget jag tänker bry mig om. Men det är bra att hon skriver om det. Så skriver hon mindre om annat.
Carl Johan vågar jag inte ens titta på.

Läser sedan om det nya rökavvänjningspillret Champix. Och blir vild av längtan.
Har rökt sedan klosterskolan i Köpenhamn. 14 år tror jag visst att jag var. Mer än 40 år. Och har rökt sedan dess. Rökt väldigt mycket. Är nu så innerligt trött på det, men har uppenbarligen inte karaktär nog att sluta på egen hand.
Kan inte någon hjälpa mig till lite Champix?
Jag menar allvar. Hjälp mig.