Poängen

Hela min poäng är just att ifrågasätta att ta poäng på att kritisera andra. Det var det min artikel handlade om. Det är en känslig och farlig sak. Det var det jag försökte säga. Inget försvar för någon. Inget tillrättavisande. Men en legitim fråga. En fråga, som inte bara gäller bloggande, utan kanske i ännu högre grad, dem som har som yrke och försörjning att recensera. Jag har gjort det själv, och vet hur lätt och frestande det är att välja lättvunna segrar av förakt och ironi. Det är det enklaste av allt.

Jag försökte också säga något om bloggandet som fenomen. Vad är det som lockar läsare? Vad är det som framkallar hejarop och spyor? Vad är det som framkallar reaktioner, lockar till mer läsning. Vem läsarna tror att de möter. Det var inget privat resonemang, utan mera principiellt. Rubriken var inte min. Idiotisk! Fullt så enkelt är det inte och familjens interna resonemang håller vi för oss själva. Men principerna kan man ju diskutera - med ju fler desto bättre.

Kommer igen, men behöver lite respit.

29 år och tre söner. Så blev mitt liv.

Som någon har förstått är jag milt sagt tveksam till bloggandet. Undrar vad det är, egentligen. Vem har tid och lust?
Det gäller att vara personlig. Det blir väl roligare så. Idag råkade vi Schulmän ut för en småsak. Men också en väldigt stor sak. Katrin undrade öppet över varför unga kvinnor slår sig ihop med äldre män och levererade förklaringen Gucciväskor i present. Jag var själv gift med en 32 år äldre man i 29 år. Vi fick tre pojkar. Och Allan dog för fyra år sedan. Det är mitt liv. Nästan hela mitt liv.

Katrin ville inte åt mig, det förstår jag. Hon var ute efter något sorts golddigger-fenomen, som jag inte är bekant med. Men det aktualiserade det frågan om offentlighet och rapsodiska, aldrig - eller nästan aldrig - i närheten av en riktig sanning. Jag har varit kändis, föddes med det, gifte in mig i det och valde bort det väldigt medvetet. Men det är roligt att prata med människor. Mina kommentatorer säger inte he he. Eller "först". Utan ger tänkvärda och väl övervägda svar, som jag inte skulle ha en möjjlighet att få på något annat sätt.
Men mitt liv ger jag inte ut. Och vem skulle för övrigt förstå, när jag knappt gör det själv. Det
får vara hur lite lustigt det vill. Men mina grunder för mina val i tillvaron lägger jag inte ut på nätet. Några frågor på det.

Morgonmoln

Nej, naturligtvis inte Katrin. Som är en glad, ung och alltigenom älsklig men lite småtokig och ovanlig person. Den tant jag pratade om är förfärlig. Otroligt läskig. Ruskig, faktiskt.
Katrins barn vill jag gärna bli farmor till.

Det är en ljuvlig dag. Var uppe inatt vid 4-tiden och såg på stjärnorna. Och så kom ett tunt vitt molnsjok. Det finns ju nattmoln. Det här var ett morgonmoln. Har vandrat runt Riddarfjärden. Skolkar idag och ska äta en lång lunch med Carl Johan. Han heter Carl Johan därför att han är en sån. Alex är Alex fast han heter Alexander.
Är det någon av er som läser tidningen Vi ? De vill intervjua mig om mitt bloggande. Jag funderar. Men det är en så väldigt fin tidning, som jag trodde var nerlagd för länge sedan. Riktigt, riktigt bra. Håller någon med?

Ärketant rusk!

Det finns en dam i min läsekrets - och pojkarnas, tydligen - vars blotta närvaro i etern kanske får mig att sluta blogga av rent äckel. Man vill liksom inte befinna sig i samma element som hon. Hon är långt mer hotfull och farlig än hästhunden utanför Handlarn. Den här damen är också lös, men borde kopplas och få munkorg. Hon har inte sagt nåt än, så - kära kommentatorer - det är inte vare sig chefen eller grå hunden. Ni är milda dofter i jämförelse med den här damens unkna stank. Hon är ett vattendjur. Ett rovdjur.

Den här damen har gjort mig mycket ont. Hon har stört mig, kostat pengar, oroat, skvallrat, spekulerat. Hon har pladdrat, viskat och konspirerat. Hon har förtalat, misstänkliggjort och saboterat. Hon har dåligt omdöme och är konstitutionellt oförmögen att tänka mer än en liten, minimal tanke åt gången. Hon är självupptagen och mycket förtjust i sig själv. Hon ockuperar luftrummet med banaliteter, självklarheter och konvenanser. Hon tar tid och plats, stjäl utrymme och ork. Hon spelar ut människor mot varandra och skvallrar i skrymslena.

Jag föraktar och avskyr nästan ingen för jag har inte upplevt just några svek. Utom just från denna dam vars karaktär får mig att rysa. Så jag hoppas hon känner igen sig. Och slutar läsa nu och för alltid.

Lingonsylten blev bra. Jag har för sju år framåt. Tack för hjälpen, alla.

Ikväll ska jag på bok-release. Alex och Carolina G har mailat till varann och det har blivit en bok. Det är väldigt roligt att maila med Alex. Carolina känner jag inte. Men hon verkar intuitiv, begåvad och kul. Ska jag hälsa något?

Lingonsylt, alltså!

Inte så sött!

Har 4 kg lingon i köket. Vet nån hur mycket det är? Kunde inte motstå torgkillen från Kosovo, som svor i sten på att fyra kg lingon för 100 kronor var ett offer jag inte kunde refuse. och det kunde jag inte heller. Så jag tog dom. Och dignade under bördan. När han frågade om jag inte ville ha skjuts hem med packningen, snörpte jag med min svenska mun på munnen och sa att jag klarar mig själv.

Nå. Jag har en kokbok från 60-talet och där står att jag ska ha i 750 gram socker för varje kg lingon. Det kan inte vara sant? Kan någon - grå hunden eller chefen eller nån - ge mig ett rimligt recept med mindre socker. Hur mycket mindre?

Och Katrin - civilekonom och allt! - 0,1 kg är inte ett gram. Det är ett hekto! 100 gram. Och du är gift med min son! Och han vill ha barn med dig?! Hmmmm!

Stilstudie i Humanistvillan

Docenten klagar högljutt över det omänskliga över att behöva föreläsa klockan 9 en måndagsmorgon. Eller vilken annan morgon som helst. Klasskompisarna, årgång 88 suckar med när de hasar in en kvart för sent. Omänskligt!

Utom för oss som har jobbat och infunnit oss senast 8 i decennier. 9 är väl ok. 8 är också ok, tycker jag. Men här är det för tidigt.

När eftersläntrarna kommer blänger jag förstås ilsket. Men blir lite muntrare av åsynen. Han, 19'åringen med svart slokhatt - jo, där är han. Han har alltid svart hatt. Damen - hon är säkert jämnårig med mig - har bytt hårspännen och har blommig jumper och fotriktiga skor. Där är han vars halva rumpa vi har studerat noga. Och han som försöker se lite nonchalant ut, men har en lång, konstfärdigt virad scarf runt sin tunna hals. Den knytningen har tagit en kvart, det svär jag på. Och sedan - min favorit! En källa till stor förtjusning. För dagen iklädd leopardfärgade tights. Yllestrumpor i grått nerstoppade i spetsiga röda lackskor. Ett urringat linne i lime, över det en tyllblus. Och runt den obefintliga midjan ett brett lackskärp. Det sticker fram lite spetsar i armhålorna och alla ringar sitter på pekfingret. Och runt halsen i en repbit - ett stort - jättestort! - fotografi av Elvis. Jag tittar på min skotskrutiga kavaj och marinblå byxor och inser att jag antagligen är på fel plats, i fel århundrade. Det är bara ämnet som är rätt. Så jag blir kvar ett tag till.

Dagens lilla praktiskt användbara visdom, som jag har tänkt på ibland, men aldrig slagit upp: Etik och moral är samma sak - det ena på grekiska och det andra på latin. Så mina gamla KD-kolleger får sluta tala om etik och moral. Det är en taftologi. Tårta på tårta. På dom bara.

Vidare: tack grå hunden för ditt inlägg. Jag hatar inte din hund, tror jag. Men vår vänskap blir ännu djupare och mer bestående om du byter ditt alias till något charmigare. Grå hunden... brrrrrr.

Fotboll o kräftor

Fotboll är tråkigt. Jättetråkigt. Inser att jag med hundinlägget - men det handlade faktiskt om en jättestor obunden best på en av Stockholms mera befolkade gator - och nu med fotboll bryter med de två riktigt stora tabuna. (Tvättstuge-problematiken skrev jag om 1973 och det har inte blivit bättre, så jag återkommer till det. En tant tog min tvättid i förrgår.) Jag vet att fotboll är alldeles i fullkomlig särklass den största idrotten i världen. Och har inlevelse nog att förstå att det är kul att få spela med. Men att titta på fotboll är verkligen inte roligt. Man kan inte påstå att det är roligt. Det är som att påstå att Bäska droppar smakar gott. Det är helt enkelt inte sant. Eller Fernet Branca. Det är inte ens tänkt att vara gott - och ändå beställde pojkarna Fernet för 80 pix shoten. Det är bara att tillskriva puerilitet. Och det har gått över, tror jag. I alla fall: fotboll är urtrist. Tråkigare är möjligen basket där det blir mål efter varje rush. I fotboll blir det ju aldrig mål. Inte igår i alla fall. Och Zlatan med skjortan utanför... får helsidor idag!

Kul är däremot när sonen - kräftexperten - fick sig en läxa. Han visste inget om några horn, som man ska skära av huvudet under. Vilken nesa efter alla expertutlåtanden. Men det klär grabben att få en kyss ibland. Det övriga sällskapet sörplade sig saliga i glädjen att se modet falla och kallsvetten drypa.

Det var en bra kväll.

Chefen

Jag har en kommentator som kallar sig chefen och som talar om hur tråkig jag är. Inte utan att jag håller med. Men inte vill jag förgifta "chefens" tillvaro, så möjligen kunde han göra sitt liv lite drägligare genom att låta min blogg vara ifred. Den tränger sig inte precis på.
Åt förresten lunch idag med en riktig chef. Han var min chef i 18 år av och till. Mot chefer är man ju lite bussigare än mot andra. Lite artigare. Nu - när vi inte har den relationen längre är vi fortfarande snälla och artiga - men av helt andra skäl. Vi tycker väl helt enkelt om varann, och är snälla bara därför. Och omtänksamma. Har sett varandra bli lite tilltufsade på vägen. Som man ju blir. Och sett varann gå vidare.
Om det finns det något försonande med att bli urgammal, så är det att få möjligheten att bara tycka om någon, alldeles utan rädsla eller avsikt. Och visa det.
Det har varit en bra dag.

Fan ta Dramaten

Pendlar mellan Dramatens Bergmanhyllning och Idol. Föredrar tveklöst Idol. Kan ingen bara helt enkelt lägga ner Dramaten? Högtidliga människor, företrädesvis i svart, läser på sitt unika Dramaten-pretentiösa sätt - välkänt sedan åtminstone tre kvarts sekel - upp texter av Bergman. Stillsamma eftertänksamma, lusitifika och mänskliga texter, som dessa människor skanderar, som om de spelade klassisk antik tragedi. Himlarna bevare oss - det här är nationalscenens aktörer! Jarl Kulle hade för 40 år sedan inte kunna göra det med mindre högtidligt. Inte ett naturligt tonfall.
De ska läsa en text. Men kan inte. Måste åbäka sig. Kvinnorna tindrar med ögonen och spelar stor och djupsinnig teater. Det har ingen - dvs det borde ingen - ha bett dem göra. Männen höjer rösten och tar konstpauser. Gud bevare. Det är genant! Amatörteatern i Bua hade gjort det bättre. Till och med ljuvliga Pernilla August är konstig, där hon - vuxna människan - står och glittrar insmickrande och talar med flickröst, lite vädjande sådär. Varför det? Såvitt jag förstår tyckte Bergman om vuxna människor och innehåll. Och så högtravande musik däremellan.
Jag väljer idol, med sina aningslösa, inte alltid fullfjädrade, men oftast blygsamma riktiga människor.l
Ta bort Dramaten! Låt oss slippa Dramaten. Aldrig mer Dramaten.l

Dansa medan du är unger

Väljer mellan att fundera över hur roligt det ser ut - och är! - att dansa - och att kommentera debatten kring en usel och förnedrande åldirngsvård. Har erfarenhet åtminstone av den senare. Mitt förhållande till sjuk- och äldrevård är minst sagt usel. Såg mig pappa bli bortskämd av hemtjänsten, som inte ville hellre än behaga. Såg min 93-åriga mamma efter hans död bli betraktad som en fullblodsatlet. Såg min man bli reducerad till en person, som framför allt skulle äta. I övrigt ingenting.
Ikväll väljer jag dansen.
Men jag återkommer till nivån och orättvisan och godtyckligheten i åldringsvården. Det är lika skamligt, som att dansa är roligt.

Hej då grå hunden och flisan.

rDatorn har varit paj och servicepersonalen har varit upptagna. Därför lite tystnad. Och lite eftertanke. Grå hundar och någon anonym, misstänker att det var samma person, samt flisan tycker att jag är värdelös och antisemit - eller var det antipalestinier. Kan jag leva med det? Antagligen. Lönar det sig att säga emot?

Vår familj står på varenda dödslista knasiga antisemiter har satt upp. Man säger att Niklas är son till mig och en annan Schulman än Allan, och att jag rimligen borde förintas.Det är ju en intressat teori, men inte så särskilt sannolik. Kan jag leva med det? Ja, det kan jag. Så om "flisan" stryker mig från sin lista, så är sorgen inte precis bedövande.

Dom eller dem? frågar någon. Får man skriva "dom"? Jag kan reglerna men ser bloggen som ett samtal. Ingen människa säger väl "dem" eller "de". Så jag skriver här som jag talar. Någon mer fråga på det?

Känner att jag ändå är lite uppretad. Dessutom har jag mycket för mig. Det jag läser är lite svårt, därför att man måste frigöra sig från en massa nutida kunskap och förhållningssätt. Lyfta tanken en smula. Har inte pluggat på många år och är lite ovan. Men det är kul och tonfallet vänligt.
Hej då "grå hunden" och "flisan".

Skjulman

Alex ondgör sig över att kallas Solman.Han borde vara tacksam.

Mig brukar dom kalla Skjulman.

Mardrömmen personifierad

Kan någon tänka sig någon mer fasansfullt än en jättehund med ett kattlikt psyke ? Mardrömmen är fulländad.

Jag vill att hon ska dö

Det står en häst utanför affären. Ett jättedjur. Inte en häst, men lika stor som en liten häst. Den står alldeles vid ingången och är inte bunden. Ett monster på Pontonjärgatan, utanför Handlarn - min kvartersbutik. Jag står länge och tittar på avstånd. Den står stilla och är gråspräcklig och grotesk. Jag väntar vidare. Inte i livet skulle jag gå förbi den alldeles nära. Funderar på att ta ett glas vin på Göken under min väntan, men klockan är bara ett. Det går inte. Jag tar en omväg, runt jättehunden, tar tag i armen på en kund och slinker in. Kallsvettig. En ensam dam i butiken - hon står och skvallrar med kassörskan, tar god tid på sig.
Jag: - Är det ditt djur, därute?
Hon: Ja, fin va.
Jag: Den är inte bunden. Den är lös. Den är livsfarlig, dubbelt så stor som jag. Ska den stå där.
Hon: Ja, jag kan inte binda den.
Jag: Varför det?
Hon: Därför att då skulle det vara lättare att stjäla henne.
Jag: Stjäla henne?
Hon: Ja, hon är mycket värdefull.
Jag: Vem skulle vilja stjäla henne? Vi vill slippa henne. Eller hur butikschefen?
Butikschefen: He? Que? No.
Hon: Hon är väldigt snäll.
Jag: Hur ska jag veta det?
Hon: Du kan ju klappa henne.
Jag: Jag vill inte klappa henne. Jag vill att hon ska dö.
Hon: Dö?
Jag: Ja, dö. Eller i varje fall försvinna. För alltid.
Hon: Du är inte klok.
Jag: DU är inte klok!

Jag har fått en dödsfiende på Pontonjärgatan. Det är helt ok. Hon är inte klok.

Gärdsgårdsserien

Klassrum är som klassrum är, oavsett ämne och nivå. Nästan alltid likadant. I början av terminen är eleverna förväntansfulla med nya skrivböcker och vässade pennor. Läraren ser lika trött ut som vid skolavslutningen terminen innan.
Min tanke idag på föreläsningen i idéhistoria är hur välvilliga vi elever är. Vi står ut med den dödstriste, mumlande och disträe (äkta eller oäkta?) föreläsaren. Vi lyssnar och antecknar - idag mest rena självklarheter. Vi skrattar åt de få, men dock, skämt han kommer med. Vi försöker se intresserade ut. Han mumlar vidare och använder våra dyrbara två timmar till just ingenting.

Var är entusiasmen, var är drivet? Var är den lekfullhet och spänst, som inspirerar till nyfikenhet och lärande?
Inte i min klass.

Någon enstaka gång har jag hos en lärare mött en självklar och oemotståndlig iver att berätta och förmedla. Och kunna göra det. Det var min pappa. Han slog världsrekord i det. Varje lektion.

En spökfärd i natten

Åkte hem i natten i en full buss. Och en alldeles tyst buss. Föraren bad inte ens om en biljett. Jag ser mig runt och ser män i konstiga kläder, tysta tätt intill varandra. En buss på väg mot samtligas avrättning? En buss på väg rakt ner i underjorden? Ingen stiger på, för bussen är full. Och ingen stiger av. Och ingen säger ett ljud.

Jag återkallar Alex förtjusning under middagen över Djurgårdens förlust mot - Kalmar, tror jag. Han tjojade och dansade med Carl Johan. Detta var dödsstöten för Djurgården. Jag tänkte då på Niklas Djurgårdare. Nu kommer ingen att våga ringa honom på veckor. Han talar nämligen inte i telefon efter en djurgårdsförlust.

Vår tokiga familj är inte ensam om sin psykopati. Dessa män i t-tröjor, halsdukar och mössor, skulle alla hem och tiga. Vilken misär.

Piller, tack.

Jag är besviken. Vill inte läsa fler böcker och broschyrer, tala med välmenande tanter om vådan av rökning och betydelsen av en stark vilja, att göra anteckningar om cigarreternas relativa godhet och att övergå från kaffe till te, att äta frukost i ett annat rum, tapetsera om, att ta en rask promenad och äta russin. Jag vill ha ett piller. Ska det vara så himla svårt. Enligt samstämmiga uppgifter håller jag ju på att ta livet av mig. Känner ingen någon som kan ge mig Champix. Jag lovar i så fall att låta er följa hur den kvinna som gett cigarretten ett ansikte byter skepnad.

Nu ska jag äta middag med Carl Johan och ta honom i örat.
Natten ska jag tillbringa med Herakleitos och Pythagoras och Aristoteles i en upphetsande filosofisk fyrkant.

Champix, tack!

Börjar dagen med ett brutalt Godmorgon från Alex.
Kastar sedan med bävan en blick på svärdotterns blogg. Ser att hon bantar vidare. Inget jag tänker bry mig om. Men det är bra att hon skriver om det. Så skriver hon mindre om annat.
Carl Johan vågar jag inte ens titta på.

Läser sedan om det nya rökavvänjningspillret Champix. Och blir vild av längtan.
Har rökt sedan klosterskolan i Köpenhamn. 14 år tror jag visst att jag var. Mer än 40 år. Och har rökt sedan dess. Rökt väldigt mycket. Är nu så innerligt trött på det, men har uppenbarligen inte karaktär nog att sluta på egen hand.
Kan inte någon hjälpa mig till lite Champix?
Jag menar allvar. Hjälp mig.